Sympati eller något

Igår när vi satt på bussen hem från slottskogen så när vi kom till markland så gick det på en gubbe, och jag kunde inget annat än att tycka synd om honom. Det är väl det man kallar sympati? jag blev nästan gråtfärdig. Han kunde inte gå ordentligt utan han var tvungen att gå med stavar och så hade han nästan puckelrygg. Det var verkligen sorgligt.
Jag förstår inte hur man kan känna så för en människa man sett i bara 1 minut, (det tog inte längre tid än så innan jag kände såhär) och när vissa utav våra vänner kommer och säger att dom mår dåligt så kan vi förstå dom, men vi känner ändå inte alltid den här känslan. Jag kan gå inne i stan och se någon som antingen är gammal eller som sitter i rullstol eller liknande och verkligen känna sympati. Jag är inte så känslig egentligen, jag har tillexempel aldrig gråtit i en film, och jag förstår inte hur man kan göra det. Men det jag tycker känns så hemskt är att man inte kan välja sitt öde, vem vet om tio år kanske jag sover ute på en parkbänk någonstans.
Nej nu ska vi inte tänka så, men jag förstår mig inte på människor som inte kan känna sympati. fast det är väl på något sett samma med människor som inte kan känna avundsjuka, det är båda känslor som vi får av andra personer.

Jonas gick nyss hem så nu sitter jag här och försöker räkna matte. Vi låg framför tvn och såg någon dålig film och myste :)
Ikväll blir det nog hem till jonas, mys mys.
Men nu ska jag fortsätta räkna och sedan hoppas på en bra kväll !
Glöm aldrig
"Parkbänken e aldrig långt borta"
Pusss